Om Lilian

Lilian Jonsson som äger kennel Bonnets har haft hund i hela sitt liv. Men inte nog med att hon har haft hundar under många år, hon har också varit särskilt aktiv i många sammanhang som har med hund att göra. Hon har t ex varit förtroendevald inom SSRK, Svenska Spaniel- och Retrieverklubben där hon numera också är hedersmedlem, och inom WSSK Welshspringerklubben. Hon har också haft en lång gärning som utställningsdomare som kröntes genom att hon 2017 fick titeln “Honnörsdomare” av SKK. Titeln delades ut vid ett festligt sammanhang i Stockholm och här är några bilder från det tillfället.

Som domare för alla raser inom Grupp 8, dvs alla spaniels och retrievers, har hon fått döma såväl hemma i Sverige i stora sammanhang som utomlands. Här är några foton där hon poserar med sina rasvinnare i 6 av raserna:

2017 bad Domarföreningen Lilian att skriva en artikel om sin bakgrund som uppfödare och domare och här kan du läsa den:

Våra veteraner berättar Först ut – Lilian Jonsson

Domarbladet nr 3/2017

I december 2016 utnämndes Lilian Jonsson till honnörsdomare efter 35 års värv. Hon hyllades i samband med domarmiddagen på Stora Stockholm. Vi har bett Lilian att berätta om sitt liv med hundar och som domare.

Brukar säga att jag är född i ”loppelådan”. Hade turen att växa upp med en hundtokig mamma och en stackars far som snällt införlivade sig i ledet. Min första hundkontakt var med familjens skotte, som än i dag finns dokumenterad tvärs över min näsa! Första cockern kom i huset 1944, tyvärr en elak hund som fick avlivas tämligen snart. Sedan följde ett pärlband av cockrar som alla föll offer för valpsjukan vilken grasserade som häftigast under denna tid.

1947 hittade mamma ”the one and only” Lilian Öhrström, kennel Örliden och en mångårig vänskap uppstod. Vi blev också något av en filial till henne. Alla de hundar som inte fru Öhrström ville ha kvar, hamnade av någon underlig anledning hos oss.

En mindre sensation

Vår första Örlidare bar det klingande namnet Örlidens Sensation! Nåja, han levde nog aldrig riktigt upp till detta och en av mina mentorer, hedervärda Marianne Fürst-Danielsson, som på den tiden var speaker på utställningarna, använde sig konsekvent av det engelska uttalet istället med förhoppning om att folket inte skulle förstå så mycket! Hur som helst, han blev den hunden som startade min utställningskarriär. Jag studerade Lilian Öhrström noggrant ifrån ringside och gick sedan in och försökte göra likadant. Kan väl inte säga att resultaten blev särdeles lysande men både mor och dotter hade fått blodad tand för hundutställningarna.

Otaliga är de resor som lades ner på denna sport. Med ett allt bättre hundmaterial lät heller inte vinsterna vänta på sig. I början av 1950-talet bar det av till Crufts, med allt vad det innebar i form av ett framgångsrikt utvidgande av nätverk i cockerkretsar.

Kenneljobb

Jag hade förmånen att få jobba som kennelflicka hos bland annat Astrawin- och Treetops-kennlarna. Dessa låg i framkant vad gäller produktion av vinnande hundar i England och de har ju också exporterat en rad fina hundar, även till Sverige. Även Colinwood och of Ware uppvaktades, med följden att ett antal hundar från dessa kennlar också hittade till oss. En tik från Colinwood myntade vårt kennelnamn Bonnet, nämligen Colinwood Thulemoor Sun Bonnet. Kennelnamnet registrerades 1956.

Uppfödningen rullade på och i början av 60-talet införlivades även den amerikanska cockerspanieln med stora framgångar i utställningsringen. Höjdpunkten i uppfödarkarriären var naturligtvis erhållandet av Hamiltonplaketten som vi tog emot 1971.

Delning

Åren rullade på och så gjorde också vår uppfödning. Under 70-talet blev det till en ”delning”. Mor behöll engelsk cocker och jag fortsatte med amerikansk. Under hela denna tiden jobbade jag också aktivt på ena eller andra sättet inom SSRK. I slutet av 70-talet kom tanken att jag kanske skulle försöka bli domare. På den tiden gjorde man skrivningar, intervjuer och allt annat under den veckan man låg på Öster Malma. Vi var en ganska brokig skara som sökte detta år (1980) med bland andra bortgångna Gunilla Fristedt-Andersson och Brit Andersson. Tempot var högt eftersom det var mycket som skulle genomgås och man var tämligen utpumpad när veckan var slut! Minns min första replik vid hemkomsten – never again! Grundraser fanns inte på den tiden, utan man valde hur många man ville. Jag tog alltså hela spaniel- och retrievergruppen.

Stor vetgirighet

Varför domargärningen tilltalade mig berodde nog till största delen på min stora vetgirighet. Tänk att få upptäcka ”nya stjärnor”, vara den som gett första certet och ett antal år senare få döma samma individ som veteran. Så härligt! Att kunna beskriva de största domaruppdragen jag haft är svårt. Några av höjdpunkterna måste i varje fall varit att döma amris i USA och döma cocker i England. Jag har fått döma världsutställning ett antal gånger i olika länder samt, för mig ”one of a kind”, Stora Stockholm. Domarlivet har för mig blivit en del av min livsgärning och jag kommer för alltid att vara SKK tacksam för att jag fått möjligheten att resa i stora delar av världen, få så många nya vänner och sist men inte minst få se så många vackra hundar. Flertalet gånger har man haft lust att kidnappa sin vinnare!

 

Ta emot goda råd

Till alla som påbörjar sin domarbana i dessa tider vill jag ge rådet; ta emot de goda råd ni kan få av en som är gammal i gamet. Själv var jag ovanligt lyckligt lottad för jag hade många fantastiska mentorer, bland andra Sigyn Littorin, Henning Fogelberg och Ulla Segerström samt ett antal av de namnkunniga engelsmännen med ”onkel Joe” i spetsen. Tycker synd om de blivande domarna som inte kan få dessa enorma kunskapskällor att ösa ur. Glöm inte heller att vara ödmjuka inför er uppgift och så även utanför ringen, mot kolleger och utställare.

Roliga minnen

Bland de lite lustigare minnen jag har ska jag här belysa två. Jag frågade en utställare: Är hunden mätt? Det tror jag för jag gav den mat innan vi kom hit, blev det svar jag fick av ägaren! Ge den en liten etta, var mitt försök att lätta upp stämningen vid en annan utställning. Ska jag då klippa bandet i två delar, var ringsekreterarens svar! Ridå!

Örlidens Mascot fick alla sina titlar utan parantes eftersom vi hade anlagsprov för championatet vid denna tid. Kan också nämna att det var tack vare Mascot som den numera tyvärr avlidne cockervirtuosen Hans Lethinen och jag blev vänner. Vi träffades första gången på en internationell utställning i Åbo och Hasse, ödmjukt med mössan i hand, kom fram och frågade om han fick titta på vår vackra cocker! Örlidens Mascot och hans bror Music köptes bägge två av Bonnets kennel. De var födda 1952. Mascot blev storstjärnan av dem med en rak utställningskarriär och därmed kom parningarna. Detta fick ett abrupt slut då det uppdagades FN (njurbarkshypoplasi) på hans avkommor. Professor Dyrendahl som var dåtidens ”guru” förbjöd oss att använda Mascot i avel och därmed var även Music ute ur bilden.